Brev ett: Status
Kära läsare,
Välkommen till det första Spontanitetsbrevet. Här får du aktuella nyheter, spaningar, djup- och grunddykningar inom improvisationsteater. Eller nått i den stilen. Exakt hur det blir återstår att se. Med andra ord – vi improviserar. Hehe. Ursäkta. Det blir den första och sista “vi improviserar-visten” någonsin i dessa brev. Jag lovar. Men lika bra att få den ur vägen. Nästa punkt.
Nästa punkt är en fråga från brevets första läsare. Den lyder: Hur gör jag om brevet får mig att vilja klösa ut ögonen och skrika i en kudde? Vilken bra fråga, tack för den. Jo, här kommer mitt svar vad gäller kritik:
Om du gillar brevet, hör av dig!
Har du tips, hör av dig!
Hatar du brevet med en blodtörstande passion, hör av dig!
I impro får man bua. Rimligtvis bör alltså samma regler gälla här. Alltså, för att svara på din fråga, om du finner dig i en situation då du skriker “AHhhrhshrhaar” framför skärmen efter att ha läst brevet, skriv det till mig!
Nog med introduktion. Nu tar vi oss an det första brevet. Äntligen. Spänn ögonen, läs noga.
Brev ett av Spontanitetsbrevet avhandlar det lilla gigantiska ämnet status. Varför det? Jo för att det är så förbaskat svårt att förklara och så förbaskat intressant. Låt mig ge dig lite kontext.
Status är ett ämne som en av de största profilerna inom improvisationsteater (Keith Johnstone) ägnade en fjärdedel av sin bok Impro: Improvisation for the Theatre åt. Det finns alltså en hel del att säga. Men, för din hjärnas skull, har jag brutit ner det i tre lättsmälta delar.
Vad är status?
Status är måttet av social rangordning som förenklat mäts från högt till lågt. En person med hög status blir respekterad och lyssnad på, medan en med låg blir bortviftad och ignorerad.
Status är ingenting man har, utan något man får, ger eller tappar i mötet med andra. Du kan få status genom beundran, eller tappa status genom att bli ignorerad. Alltså avgörs alltid status utifrån andras uppfattning, ej din egen, eller utifrån fasta regler. Det finns dock mer eller mindre officiella markörer.
Pengar, yrkestitlar, utbildning, kläder och smycken är alla formella statussymboler. De berättar något om någon utifrån förväntningarna vi har. En polis förväntas vara rakryggad och seriös, vilket signalerar hög status. Är polisen däremot ynklig och feg bryter han förväntningarna, vilket leder till …komedi.
Tips: För att spela hög status, håll huvudet stilla när du pratar. En instruktör i militären kan skrika kommandon med huvudet blixtstilla. Det signalerar kontroll. För låg status, vrid huvudet och nicka.
Utöver statussymboler i samhället och kulturen finns det även specifika statusmarkörer inom varje enskild grupp. Tänk dig ett gäng hippies på väg till en tantrafestival. De uttrycker status med andra regler, jämfört med familjen Svensson som ska parka husvagnen på Böda camping.
Status är kommunikation
När det kommer till statusleken går det inte att vara neutral. Alla beteenden, ord och kroppsspråk antingen ger eller tar status från din motspelare. Även om du är tyst signalerar du ett budskap. Du kommunicerar alltid, i detta fall din status. Till och med en psykolog märkte detta, och skrev en snilleblixt:
"Man kan inte icke-kommunicera: Varje beteende är en form av kommunikation. Eftersom beteende inte har någon motsats (det finns inget anti-beteende), är det omöjligt att inte kommunicera."
– Familjeterapeften och psykologen Paul Watzlawick
Oavsett om det är medvetet eller omedvetet, uppstår ett statuspel mellan människor så fort de kommunicerar. På några ögonblick placerar vi varandra på en stege i en hierarki och matchar våra beteenden därefter. Tystnad kan berätta mer om ett statusförhållande mellan två personer än ord.
Den som blir förolämpad har ofta högre status än den som blir ignorerad.
Gungbräda-principen
Keith Johnstone liknande status vid en gungbräda. Där du antingen höjer eller sänker din eller din motspelares status, vilket påverkar den andra i motsatt riktning. Om du höjer din egen status, sänker du den andras. Om du sänker din egen, höjer du den andras. Att säga "Vad jag doftar gott" kan ha samma implicita innebörd som att säga "du stinker".
När vi kläcker ur oss påståenden om oss själva eller den andra är vi ofta omedvetna om hur det uppfattas. Eftersom det är omöjligt att veta. Alla tolkar budskap helt olika. Så oavsett vår intention handlar allt om hur din motspelare mottar budskapet och hur de reagerar.
När du spelar scener – fundera på vad personen säger. Kan du använda status för att vrida handlingen åt något håll? Till exempel:
A: Snygg tröja!
B: Tack, det är en äkta kashmir.
A: _______
Här har A ett val. Ska han bekräfta värdet och spela låg status? “Är det sant? Du måste vara rik.” Eller sätta sig emot och spela hög status, “Kashmir? Nu är du officiellt en gubbe.”
Båda valen fungerar för att driva handlingen framåt. Så det finns inget rätt eller fel sätt att använda hög och låg status. Men för mycket av det ena eller andra gör att scenen kännas platt, inget förändras.
Om du initierar med låg status – leta efter tillfällen att höja din status. Börja med att bekräfta, gå sedan in i en maktkamp. Sätt dig över den andra. Då blir scenen automatiskt mer dynamisk och intressant att titta på.
När gungbrädan pendlar är publiken engagerad.
Sammanfattning:
• Status är inte något du har – det är något som händer mellan människor.
• Du kan inte välja att inte spela – statusleken pågår alltid.
• Gungbräda-principen: Höjer du dig själv, sänker du den andra (och tvärtom).